Efter gårdagens oväder, med regn, snö och kraftig blåst är det magiskt att fånga en sådan här bild med stillastående vatten där den nedgående solen får träden att spegla sig i sjön. En ljuvlig känsla sprider sig inom mig när jag ser naturens tavla.

Imorse var jag lite orolig för Tudor, för han var inte alls sig lik. Bara gick där bredvid mig, inga pinnar i munnen, inga glada skutt. Han brukar annars hoppa omkring som en kalv nyss utsläppt på grönbete. Han var riktigt hängigt. Jag kände över honom utan att hitta något fel. Han satt bara där och såg på mig med sorgsen blick och hängande huvud. Oj, så ont det gjorde i mig. I huvudet började jag planera om morgondagen och ställa in mig på veterinärbesök.

Men allteftersom timmarna gick piggnade Tudor till. När det var dags för lunchpromenaden var han nästan sitt gamla vanliga jag. Här ser du Tudor med den obligatoriska pinnen i munnen. Normalt brukar det vara betydligt större grenar han släpar på, nåväl en klar förbättring i alla fall.
Men han var inte tillräckligt pigg för att träna tillsammans med Pluto. Då stod han bara och tittade på och väntade på godis.
Oron har lagt sig och innan solen försvinner helt bakom trädtopparna ska jag gå ut en runda igen och se om han har blivit ännu piggare.

Ha en fortsatt fin söndag!

Idag tipsar jag om en mycket bra och spännande bok på Skrivarbloggen Kim M Kimselius är här nu! Ull av Hugh Howey