Idag har jag ägnat dagen åt att uppdatera pappas bok, Harrys äventyrliga liv. Boken som i text och bild skildrar pappas nästan 92-åriga liv. En bok som tar läsaren med till andra världskriget och ger en bit av Sveriges historia. Den är även ett dokument över min uppväxt och mitt liv, tillsammans med mina syskon, föräldrar och släktingar, trots att boken handlar om pappa. Men hur skulle man kunna skriva en självbiografi utan att den även blir ett dokument över ens barn, släkt och vänner? För oss som finns kvar är den ett riktigt guldkorn.

Inför pappas begravning, 11 augusti 2015, har jag uppdaterat boken, eftersom den ska delas ut på minneshögtiden efteråt.

Jag minns hur roligt pappa och jag hade under de 2,5 år det tog att göra boken. Hur jag fick tjata på pappa, hur våra samtal oftast rörde sig om minnen som kommit upp när pappa höll på att skriva ned sitt liv.

Tanken var först bara att det skulle ha blivit en bild med text. Jag överraskade pappa med att scanna av foton från hans album och lade in dem i boken. Något som gjorde boken extra värdefull för pappa.

Pappa har hela tiden haft sitt exemplar av boken liggande på köksbordet. Den har han tittat i dagligen och tänkt tillbaka. Boken är tummad och sliten och väl använd. Jag är innerligt glad att jag lyckades övertala pappa att skriva boken. Önskar bara att jag även hade fått mamma att göra det, men hon var inte så gammal när hon dog. Vi trodde att hon hade många år kvar.

Gör som jag, tvinga dina föräldrar att skriva ned sitt liv. Det ger mycket mer glädje än vad du tror. Speciellt den dag då de inte längre finns.

Pappa, du fattas mig…

Kramisar Kim